Lokstallet

Lokstallet i Ridddarhyttan är det enda lokstall som finns kvar efter Köping–Uttersberg–Riddarhyttans Järnväg. Det byggdes 1880–1881, ursprungligen med ett annat och lägre torn. Det nuvarande tornet, som man idag kan gå upp i och se vattentanken, kom till 1930. Framför lokstallet fanns vändskivan, där loken vändes för att kunna gå rättvända när de skulle dra tågen tillbaka till Köping. Sedermera byggdes ett nytt lokstall i andra änden av bangården och det gamla lokstallet tillbyggdes 1937 med en lägre del för bussuppställning. Också efter att järnvägen lagts ned användes stallet som bussgarage (på senare år av Västmanlands lokaltrafik), men när större bussar sattes in blev det för litet och stod tomt en tid innan upprustningen och ombyggnaden till kafé påbörjades.

Den omfattande upprustningen medförde bl.a. att den gamla (tidigare igensatta) lokporten och ett fd. fönster markerades exteriört i putsen. Nya golv lades in, nya tak lades på. I tornet byggdes våningar som förbands med en spiraltrapp. 1996 fanns en provisorisk kaffeservering och året därpå slogs portarna upp till kaféet i Lokstallet. Kaffet dricks nu i bussgaragedelen och i det ursprungliga stallskeppet inryms bl.a. hantverk från bygden. Längst upp i tornet – inuti vattentanken, som liksom mätstickan fortfarande finns kvar – har en utställning om järnvägen och industrin i Riddarhyttan ordnats.

Järnvägen

Järnvägen kom till Riddarhyttan 1879 som ett resultat av att det betydande Riddarhytte AB med bl.a. gruvor, hytta och sågverk var i behov av bättre transportmöjligheter och därför i egen regi byggt en bana från Uttersberg, som var den norra ändstationen för Köping-Uttersbergs Järnväg, vilken i sin tur 1866 kommit till för att underlätta transporterna för de många bruken i Hedströmsdalen. De båda järnvägarna blev 1911 genom att KUJ köpte Uttersberg–Riddarhyttans Järnväg till Köping–Uttersberg–Riddarhyttans Järnväg, KURJ.

KURJ gjorde under många år god tjänst och fraktade åtskilliga ton riddarhyttemalm till Köping för omlastning, liksom exempelvis tackjärn från Lienshyttan i Riddarhyttan gick till smedjan i Gisslarbo och produkter från Kolsva bruk till Krampen för omlastning till statsbanan. Järnvägen hade också persontrafik, även om den givetvis var mindre betydande än godstrafiken. Statens Järnvägar övertog KURJ sommaren 1952 och då upphörde persontrafiken, som helt överfördes till bussar. Godstrafiken fortgick däremot ytterligare ett antal år och slutade inte helt förrän hösten 1968, då de allra sista tågen gick mellan Riddarhyttan och Krampen. (Denna bandel hade sedan 1966 arrenderats från SJ av Riddarhytte AB.)

Järnvägen hade den ovanliga spårvidden 1093 mm – varken normalspår eller vanligt svenskt smalspår. Längs banan – och inte minst i Riddarhyttan – finns fortfarande en hel del lämningar att se. Utom den ovannämnda utställningen över järnvägen i vattentornet kan man också besöka järnvägsmuseet i Köping med fordon och föremål från KURJ (se vidare på länksidan).